www.cancerstiftelsen.se | Fredag, 19 Januari 2018 | [English]
Gunnar Nilssons Cancerstiftelse
Det går att komma längre.
Det går att rädda fler!

 

 

 

 Populärvetenskaplig sammanfattning av projekt med anslag från Gunnar Nilssons Cancerstiftelse 2014

 

140612

 

Blåscancer är en cancerform som varje år drabbar nästan 2500 svenskar, där varannan patient är rökare. Debutsymtomet är i tre fall av fyra synligt blod i urinen, ett tecken som ofta negligeras av patienter och sjukvården, varför diagnostisk fördröjning är vanligt vid denna cancerform.

 För djupväxande blåscancer är standardbehandlingen radikal kirurgi, vilket innebär att urinblåsan opereras bort och en ny urinkanal måste konstrueras. Med tillägg av tre kurer cellgiftsbehandling före operationen ökar överlevnaden efter operationen, men alla patienter har inte nytta av behandlingen (dels de som har tumörer som inte är känsliga för cellgiftsbehandlingen (s k non-responders) och dels de patienter som ändå hade blivit botade av enbart kirurgi).

 För att bättre förstå vilka patienter som har störst nytta av cellgiftsbehandling undersöks i detta forskningsprojekt två olika, men komplementära metoder. Dels studeras förekomst av tumörceller i benmärgen (DTC) och tumörceller som cirkulerar i blodet (CTC), samt om antal CTC före och efter cellgiftsbehandling kan användas som ett mått på effekten av cellgiftsbehandlingen. Dels kommer värdet av bilddiagnostik med ny FDG-PET-CT-metodik (som mäter ämnesomsättning i vävnaderna) att undersökas för att bedöma vilka patienter med lymfkörtelspridning vid FDG-PET-CT-undersökningen som har effekt av cellgiftsbehandling efter tre cellgiftskurer, och därför bör erhålla förlängd cellgiftsbehandling med 4-6 kurer innan radikal kirurgi utförs. De patienter som inte har effekt av cellgiftsbehandlingen opereras däremot utan ytterligare verkningslös och toxisk cellgiftsbehandling.